Monsterbebis

Min lille kära fölunge har nu växt, han växer inte riktigt som han ska, han har blivit hög som en julgran, men han växer liksom inte på längden.......
Vid 9 månaders ålder kastrerade vi honom då vi var  rädda om våra liv, tog ett tag sedan lugnade han ner sig litta men nu har han kommit in i de gamla rullorna igen.
Ponnymamman sätter fast grimskaftet, pratar lugnt med din lille parveln, öppnar sakta staketet, börjar sakta röra oss mot stallet, ett steg två tre sen smäller de, han far upp på bakbenen, smäller med frambenen så nära ponnymammans huvud han bara kan, landar och i samma ögonblick som frambenen landar har han fått upp en hastighet som heter  duga och sticker iväg allt vad han kan och runt runt runt går de så långt grimskaftet är och ponnymamman höjer sin vackra stämma ett snäpp,o ett till o ett till och nej inte fan hjälper det.

Denna proceduren hinns väl med 3-4 ggr innan vi når stallet o kan pusta ut för denna gången....

Mina föräldrar har sagt att när jag var liten var  den bästa tiden på dygnet precis när jag hade somnat efter vilda dagar med bästisen Korven, de va lugnt ett tag tid för återhämtning för deras skull innan jag slog upp de blå igen, jag börjar förstå dem, den känslan har jag när lillskit är i sin box